Vården och användningen av vattenområden är en del av Forststyrelsens verksamhet. Statens allmänna vatten förvaltas av Forststyrelsen från och med 1.1.2016. Områdena täcker hela kustens territorialvatten och till de allmännavattnen hör även vissa stora insjöars fjärdar.

Forststyrelsen har lång erfarenhet av restaurering av bäckar och deras avrinningsområden. Sådant arbete har utförts särskilt i Ijo älvs vattendrag sedan år 1998.Med restaurering av bäckar förbättrar man inte endast fiskarnas livsmiljö, utan påverkar också viltets livsmiljö, små rinnande vattendrags vattenförsörjning och naturens mångfald.

Samma år som den nationella fiskvägsstrategin trädde i kraft, år 2012, blev också Forststyrelsens samarbetsprojekt Kostonjärvi fiskväg klar i Ijo älvs vattendrag.

Grusbäddar har byggts i vattendragen för att förbättra öringens och harrens lekmöjligheter.

Vattenskydd (miljöguide)

Som en följd av skogsbruksåtgärder kan både näringsämnen och fasta partiklar sköljas ut i vattendrag. Belastningen kanställvis bli väldigt hög i övre ändan av vattendragen och särskilt i små vatten. När den bearbetade arealen är exceptionellt stor i ett avrinningsområdekan vatten som samtidigt rinner till öka belastningen märkbart. Medomsorgsfull planering kan man emellertid på ett avgörande sätt minska skadorna som åsamkas avrestaureringsdikningar och jordbearbetning på vattendrag. Vid planeringen är det viktigt att identifiera kritiska (erosionskänsliga) ställen i terrängen med tanke på vattenskyddet. Då kan man minimera det framvällande vattnets eroderande verkan på jorden och i och med det mängden lossnat material. Detta kan i sin tur minska behovet avvattenskyddskonstruktioner i vattendragets nedre del.

Med hjälpav ett nytt redskap för geodata (RLGis) kan man göraen modell avhur ytvattnet rinner i ett avrinningsområde. I programmet sammanställs uppgifter om faktorer som påverkar belastningen, till exempel vattenmängder, lutningar och jordarter. I programmet användsen höjdmodell som beskriver terrängens former samt uppgifter omdiken, vattendrag, vägar och åkrar (till exempel ur terrängdatabasen). Analysen blir exaktare om man har tillgång till en digital jordmånskarta. Modellen beskriver hur ytvattnen fördelas i avrinningsområdet och längs vilka rutter derinner till vattendraget nedanför. Utifrån storleken på varje dikes avrinningsområde och mängden vatten i det samt terrängens lutning (dikets lutningsgrad) och jordarten räknar man ut vattnets strömningshastighet i dikena samtdikenas erosionskänslighet. När dikena i hela avrinningsområdet har klassificerats och de erosionskänsliga avsnitten identifierats, kan uppgifterna utnyttjas i de fortsatta arbetsfaserna av restaureringen.

Analysens resultat kan också anges på kartor och bifogas till planeringsdokumenten (se bild 2.6.2.3). Som slutresultat kan erosionskänsliga diken eller delar av dem lämnas helt obearbetade eller vattnet kan ledas förbi dem en annan väg.Vattenskyddskonstruktioner kan också dimensioneras och placeras rätt när man bättre känner till riskerna som är förknippade med restaureringen. En ytvattensanalys ska alltid göras i samband med planering av restaureringsdikning.

Metoden har utvecklats så att den kan användas också vid planeringen av föryngringsavverkning och jordbearbetning (se bild 4.5.4.b). Då kan man med hjälpav den uppskatta vart ytvattnet kommer att rinna från föryngringsområdet och enligt det planera behövliga vattenskyddskonstruktioner och dimensionera skyddszonernas bredd mot vattendragen.